”The 1%” och lite perspektiv

Den rikaste percentilen i USA brukar ibland kallas ”The 1%” och består till stor del av superkändisar, Wall Street folk, väldigt framgångsrika advokater och liknande. För ett par år sedan var det mycket skriverier, diskussioner och demonstrationer kring ”the 1%” vilket bl.a. ledde till ”occupy” rörelsen vilka ockuperade Wall Street och andra ställen. De som demonstrerade kallade sig ”the 99%” demonstrationerna handlade om inkomstklyftor mm.

I Sverige har vi också börjat prata mer och mer om inkomstklyftor fastän lönerna i Sverige är väldigt ihoptryckta d.v.s. skillnaden mellan låg- och höginkomsttagare är väldigt liten om vi jämför med resten i världen. Vi har ett antal väldigt rika personer såsom Stefan Persson, Wallenbergarna etc som självklart har helt andra inkomster än den som jobbar på McDonalds men tittar vi på normalt arbetande mäniskor så har vi relativt små skillnader, särskilt om vi jämför efter skatt. Vi har även en ganska liten befolkning så ett fåtal personer får ganska stor påverkan. Tänk om Zlatan skulle flytta hem till Sverige, eller ifall ett svenskt företag skulle lyckas typ Spotify eller Minecraft, då ökar klyftorna i Sverige.

I USA är det betydligt större skillnader mellan de som har minimilön och de bäst betalda. Det är väldigt många som tycker att de rikaste i USA borde dela med sig mer och betala mer i skatt osv och faktum är att den gällande lagstiftningen i USA gör att de rikaste har möjlighet att med ”fiffiga” men lagliga lösningar inte betala så mycket skatt.

En aspekt som många glömmer och som jag har stor respekt för är att för att nå ”the 1%” i USA så måste man antingen ha väldig tur och födas i en väldigt rik familj eller så måste man jobba hårt, riktigt j***a hårt under en lång tid. Traditionellt har man behövt gå på ett prestigeuniversitet såsom Harvard eller Yale och dessutom gå ut med högsta betyg samt ha gjort praktik och jobbat vid sidan om. Här brukar många säga ”det är bara de rikaste som kan gå på prestigeuniversitet” men det stämmer inte riktigt, det är fullt möjligt att gå på prestigeuniversitet på stipendier men då måste man ha jobbat hårt och ofta varit duktig i idrott innan. När man väl har fått sin examen börjar dessa personer ofta på Wall Street, kända advokatbyråer eller liknande. Vanligen börjar man som assistent eller någon annan position längst ner i hierakin, ofta med 80-100 timmars arbetsveckor. Om de har tur blir de ”upptäckta” och får klättra på karriärstegen, för att göra det måste de ofta jobba hårdare och smartare än de andra som vill samma sak.

Idag finns det lite andra möjligheter, idag kan du vara en som ignorerat eller hoppat  av högre studier men lyckats bra med en startup som förändrar världen ;-).

Min poäng är att som vanligt så har de flesta framgångsrika mäniskor inte bara tur, det krävs ordentligt med träning, jobb och målmedvetenhet för att ta sig dit. De flesta framgångsrika entreprenörer har har tagit stora risker, jobbat utan lön och misslyckats flera gånger innan de lyckas. Många av de i ”occupy” rörelsen har varken drivet eller arbetsmoralen för att ta sig till ”the 1%”, de är helt enkelt inte beredda att offra det som krävs men de känner ändå att de har rätt att ta del av framgången.

I Sverige finns det även många som klagar, är avundsjuka och tycker att ”de rika kan bidra med mer” fastän alla har möjlighet att studera på universitet, skapa och driva företag. I Sverige har alla möjlighet att förändra sin situation om de är beredda på att göra förändringar och lägga ner lite jobb, blod, svett och tårar.

Tittar vi runt i världen har inte alla de möjligheterna och faktum är att de flesta svenskar och amerikaner kvalar in till världens rikaste percentil, d.v.s. världens 1%. För att vara en del av världens 1% krävs det en inkomst på ca 280 000 sek/år vilket blir, slarvigt räknat 23 500 sek/månad.

Varför är då så många amerikaner och svenskar mfl så avundsjuka när vi tillhör de rikaste i världen? Jag tror att det beror på att vi alltid jämför uppåt, vi jämför alltid med de som har det lite bättre än oss eller är lite mer framgångsrika. Tänk om vi skulle jämföra oss med en fattig deltidsjordbrukare i Guatemala istället för att jämföra med de framgångsrikaste på Wall Street, då skulle man nog vara väldigt tacksam och känna sig rik, trygg och lycklig. Det finns fortfarande många som lever på $1/dag i världen men som tur är så har antalet minskat ordentligt de senaste åren (jag rekommenderar er att se filmen ”Living on one dollar”). Eftersom vi alltid jämför med de som har det bättre än oss själva så är det lätt att man känner sig misslyckad, fattig och får dålig självkänsla etc.

Jag tror även att sociala medier hjälper till att göra så att många mäniskor som faktiskt har det väldigt bra känner sig misslyckade och mår dåligt samt blir deprimerade. De flesta visar bara sina absolut bästa sidor eller en väldigt putsad fasad på social media vilket gör att en del följare/vänner får en helt orealistisk syn på vad som är ”normalt”. På senare tid har jag hört talas om om två exempel som jag tycker visar vad som är fel med social media. Det första exemplet var en kvinna som var otroligt glad, stöttande, peppande, inspirerande och som la ut massor av glassiga bilder på Facebook medan hon i verkligheten kämpade med att få ekonomin att gå ihop samt åt lyckopiller eftersom hon led av en depression. Det andra exemplet var en kille som hade jobbat och sparat ihop en massa pengar för att resa iväg på sin drömresa. När han var iväg på sin resa och befann sig i ett exotiskt paradis så kollade han av Instagram och såg att kompisarna hemma grillade och hade fest och helt plötsligt så var han inte nöjd med sin dröm eller resa, nu ville han hellre vara hemma med polarna.

Jag tror att vi alla skulle må bättre av att ta ett steg tillbaka, få lite perspektiv för att  reflektera och vara tacksamma för att vi har det bättre än de flesta på jorden. För några dagar sedan såg jag en undersökning om att de som spenderade mycket tid på Facebook var mer deprimerade än de som spenderade lite eller ingen tid.

Njut av livet och gör mer av det som gör dig lyckligt och kom ihåg att livet är både kort och skört.

Dela gärna vårt inlägg:

Föregående

FIRE handlar om mer än pengar

Nästa

”Just when I thought I was out…”

5 kommentarer

  1. Hej, Intressant! Får jag rekommendera en bok som heter The Millionaire Next Door av Thomas J, Stanley. Mycket intressant och ögonöppnande läsning. Finns även på Bookbeat om man föredrar att lyssna på den. Kramen till er och ha en fin helg! Anneli

    • Tack!

      Boken är tillagd i läslistan och ska läsas/lyssnas på när möjlighet finns.

      På tal om böcker så kan jag rekommendera ”Munken som sålde sin ferrari” av Robin Sharma som jag läste för ca 1 år sedan, den får en att tänka lite på vad som är viktigt i livet.

      Hoppas att även du får en härlig helg!

    • Anton

      Tack – det boktipset hugger jag direkt 😀

  2. Det här är väldigt intressant. Innan jag själv började investera och började få upp ögonen för ekonomin mer än ”som alla andra” jobba 8-17 och känna mig nöjd och duktig ifall jag hade pengar över när månaden var slut. Men i det ”tillståndet” tyckte jag också att de rika kunde bidra mer, och att occupy wallstreet var något bra. Nu är jag mer kluven. Vi i Sverige är 1% allihopa, i jämförelse med resten av världen. Med det perspektivet blir det enklare att se ett sammanhang.

    Är vi då ”onda och elaka”? Nja..men vi kan alla göra mer för en bättre värld. Genom mitt jobb har jag sett hur ägarna verkligen sliter, anstränger sig och satsar sina egna pengar för att allt ska funka. Då får jag respekt och en annan syn än att företagare har det enkelt. Sån är inte verkligheten. Alla får jobba.

    Ang perspektiv så köttar jag just nu igenom ”Upplysning nu” av Steven Pinker som drar upp en massa siffror, statistik och händelser över mänsklighetens senaste 3-400 år. Vår framsteg är enorma, vilket får dagens problem att se ut som ingenting i jämförelse. Inte att förringa dagens problem, dom är allvarliga. Men vi hade det så jävla mycket sämre förr.

    Tror också som du säger att det är sociala medier, inte teknikens fel utan hur vi människor använder den. Själv är jag helt bortkopplad förutom Youtube för där finns massor att lära med intressanta föreläsare, ”how to” videos och annat kul! Övriga ”sociala medier” är enbart gnäll och tävling om vem som ”har det sämst”. Rätt använt är youtube en kanal för utbildning och framsteg, de andra är bara som vilken anslagstavla som helst. Gnäll, var provocerande eller bara dryg och direkt får du uppmärksamhet.

    • Självklart kan man göra mer för att skapa en bättre värld men det behöver inte vara ekonomiskt stöd. Flera gånger har ekonomiska stöd t.o.m. fått motsatt verkan.

      Jag tycker t.ex. att vi borde satsa mer på att hjälpa till med självhjälp, försöka lära andra att bygga upp sina länder, lösa logistikproblem mm.

      Vi har som många andra fantiserat om vad man skulle göra om man vann ”200 miljoner på drömvinsten” och kommit fram till att vi skulle vilja åka runt i världen och starta välgörenhetsprojekt som förbättrar för mäniskor eller djur i ett par månader på varje ställe, ett äventyr samtidigt som man skapar en bättre värld.

      Ja, de flesta företagare har åtminstone i början tagit ekonomiska risker (belånat hus mm), jobbat utan varken lön eller semester under de första åren och de flesta har dessutom jobbat betydligt mer än 40 timmar i veckan för att dra igång sina verksamheter. För ett antal år sedan läste jag någon rapport om hur mycket egenföretagarna tjänade per timme i snitt och det var betydligt lägre än ”minimilön” i Sverige.

      Vi behöver företagare för att skapa nya lösningar, jobb etc så vi ska hylla företagarna och göra det enklare för entrprenörer tycker jag. Enligt föreningen företagarna så skapar små företag 4 av 5 nya jobb.

      Mycket på YouTube kan kul och lärorikt men vi verkar ha lite olika flöden på sociala medier. 😉

      Ha en trevlig kväll

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén