Innan Rikard och jag lämnade våra respektive jobb för dryga 9 månader sedan pratade vi då och då med vänner och bekanta om våra planer på att sluta jobba tidigt. Vi har tidigare skrivit om hur vi initialt möttes av stor skepticism från många håll. För vissa människor var det väldigt provocerande att vi vågade ifrågasatta en livsstil som så till den milda grad är norm i samhället att många inte ens tänkt tanken att 9-5 till ca 65 års ålder kan vara ett liv man aktivt väljer bort. Ju närmre ett realiserande av planen vi kom minskade dock skepticismen och utbyttes mot nyfikenhet. Frågorna vi fick handlade allt mer sällan om hur vi skulle få ekonomin att gå ihop utan en stadig månadsinkomst. Istället fokuserade flera av diskussionerna kring den mänskliga psykologin, hur man reagerar när man inte har ett jobb att gå till och därmed också mister ett socialt sammanhang, och vad man istället fyller sin tid med. Vi svarade ofta något vagt i stil med att det finns så mycket som vi vill göra och är nyfikna på att det nog inte skulle bli något problem att fylla tiden. Det var spännande, men helt och hållet spekulativa diskussioner, då man faktiskt inte vet hur man reagerar i en situation förrän man upplever den själv.

Riddarfjärden. Utsikt från kontoret november 2016

Jag kan inte på något sätt påstå att jag idag har facit på dessa frågor. För det första är 9 månader trots allt inte en lång tidsperiod, även om det förstås är betydligt längre än vi någonsin varit lediga tidigare. Vår positiva inställning till ledigheten skulle mycket väl fortfarande kunna bero på nyhetens behag. Vi vet inte hur vi känner om några år. Å andra sidan kan man inte sia in i framtiden om någonting, så det känns onödigt att ägna alltför mycket tid åt att fundera på det. För det andra är reaktionen på en så stor omställning i livet som att sluta jobba något som är mycket individuellt. Det är ett känt faktum att många ålderspensionärer upplever en tomhet och har svårt att anpassa sig till sitt nya liv, medan andra stormtrivs.

Vi har tidigare skrivit att vi under de här lediga månaderna inte varit uttråkade en sekund, vilket är sant för oss båda. Att fylla tiden har verkligen inte varit något problem. Däremot har vi upptäckt att våra behov och önskemål har sett ganska olika ut, och därmed också vad vi valt att fylla tiden med. Gemensamt för oss är att vi varit mycket utomhus och på olika sätt njutit av naturen. Fysisk aktivitet är viktigt för oss, och vi ser till att både göra lågintensiva aktiviteter och utflykter tillsammans och mer högintensiva aktiviteter var för sig. Men i övrigt har våra behov sett olika ut. I korthet kan man säga att Rikard ägnat mycket tid åt att lära sig nya saker. Förutom de formella studierna har han läst en programmeringskurs på Udemy och kodat en hel del. Dessutom har han tagit till sig mängder med bloggar och Youtube-filmer om allt ifrån aktieanalys till hur man konverterar en van till en fungerande bostad. Förutom studierna har jag ägnat mycket tid åt att arbeta praktiskt med mina händer genom bakning, matlagning och trädgårdsskötsel, samt åt att roa mig med Netflix, lyssnat på massor av ljudböcker och läst tidningar på Readly. Mitt intellekt har jag inte utmanat alltför mycket. Vi har pratat en del om hur det kan komma sig att vi reagerat så olika.

Min teori är att det beror på hur åren som föregick vår ledighet har sett ut. Jag lämnade ett toppenbra, inspirerande, roligt, lärorikt och utmanande jobb. Mina dagar var fyllda av människor och möten, ett rikt informationsflöde och högt tempo. Omvärldsbevakning och ett ständigt lärande var nödvändiga inslag och förväntningarna på output stora. Mitt jobb var stimulerande, men också krävande, och jag fick hela tiden vara på tå och stretcha min kompetens. Rikard hade även han ett bra jobb, men där tempot var betydligt lägre och där hans kompetens och kapacitet långt ifrån nyttjades till fullo.  Jag blev stimulerad av mitt jobb, både intellektuellt och känslomässigt. Rikard blev ofta uttråkad och i viss mån frustrerad av sin jobbsituation. Det här var de ingångsvärden vi hade med oss in i ledigheten. När vi väl lämnade jobbet hade jag helt enkelt ett stort behov av att låta hjärnan vila lite medan Rikard däremot hade ett underskott på stimulans och nyttjade den ökande mängden fri tid till kompetensutveckling inom en rad områden.

Hornsgatan. Utanför kontoret oktober 2016.

Det har varit oerhört skönt att kunna unna mig att faktiskt vila, utan att för den sakens skull oroa mig för att det ska bli ett permanent tillstånd. Det tog kanske något längre tid än jag hade räknat med, och först för en dryg månad sedan, när den fantastiska sommaren övergick i mer normal höst kände jag att nyfikenheten på att lära nytt kom tillbaka. Lägligt kan man tycka, då jag nu temporärt jobbar igen under några månader. Och det känns okej. Jobbet är som sagt stimulerande och kul och jag har verkligen världens bästa kollegor! Jag vill inte förringa dina kollegor på något sätt, de är säkert också fantastiska. Men mina är världsbäst och nu får jag en liten dos av det sociala sammanhang som jag tyckte så mycket om och som jag saknat. Dessutom har vi utsikt i världsklass från kontoret. Jag har på intet sätt fått nog av att vara ledig, men det känns helt okej att göra ett kort gästspel som yrkesarbetande igen. Det stora ackumulerade behov av återhämtning som jag hade vid förra årsskiftet kommer jag inte att hinna arbeta upp igen och när nästa ledighet börjar till nyår kommer jag inte att behöva flera månader på mig att mentalt komma ikapp. Förhoppningsvis är jag mer mottaglig för nya, spännande influenser då.

Berätta gärna hur du tror att du skulle reagera om du, frivilligt eller ofrivilligt, plötsligt skulle kunna bestämma över all din tid själv. Vad skulle du ägna dig åt?

 

 

Dela gärna vårt inlägg: