En hike längsmed Monk´s trail till Doi Suthep

Oavsett hur trött man är på tempel efter en period i Chiang Mai så är Wat Phrathat Doi Suthep ett måste, och ett besök där har stått på vår att-göra-lista sedan vi kom hit. Hit vallfärdar turister och det går en strid ström av turistbussar och Songthaews upp och ner längs med bergsvägarna. Vi var dock mer intresserade av att vandra genom djungeln hela vägen upp, men i och med skadan jag fick för en månad sedan har vi fått avvakta och nu var det äntligen dags.

Vi har läst på om the Monk´s Trail, eller Wat Phra Lat, stigen som sedan länge används av munkar för att ta sig mellan Chiang Mai stad och templet Wat Phra Lat, beläget i djungeln en bit upp på berget. Den är väl utmärkt med orange tygstycken, samma färg som munkarnas kläder, knutna runt träd och buskar och därför lätt att följa. Därifrån fortsätter stigen vidare upp till Doi Suthep. Vi hade även läst  att man rekommenderades att starta tidigt för att undvika värmen mitt på dagen. Nu är ju inte tidigt morgon riktigt vår grej, så vi vandrade hemifrån runt 10. Det visade sig efter ett tag att vi, trots förberedelser, inte tittade riktigt så mycket på kartan som vi skulle ha behövt. Vi vandrade uppåt och kom till ett trevligt litet vattenfall, och bilvägen uppför berget, men starten på Monk´s Trail hittade vi inte och ingen vi frågade visste vad vi pratade om.

Det var bara att falla till föga, backa nästan hela vägen tillbaka ner till stan igen, och med hjälp av karta och gps se till att vi hamnade i rätt härad av starten. Klockan var nu så mycket  att vi insåg att det var bäst att försöka få i oss lite mat innan vi fortsatte och vi gick in på ett hål-i väggen-hak där ingen engelska förekom, varken i tal eller skrift. Vi beställde genom att peka i menyn och Rikard fick något som visade sig vara bland det bästa han ätit och totalt åt vi för 12 kronor tillsammans. Så kan det gå och det är härligt med äventyr! Vi fortsatte och runt klockan 13, när solen stod som högst på himlen och termometern passerade 30 grader stod vi till slut vid stigens start.

Första delen av vandringen upp till bergstemplet Wat Phra Lat är enkel, även om det naturligtvis lutar stadigt uppåt. Det är vackert. Naturen och växtligheten förändras varefter vi kommer högre upp och in i en ny växtzon. Fåglarna sjunger, det fladdrar stora fjärilar runt oss och det porlar i små bäckar. Gott om mygg är det också. Efter ca 30 minuter kom vi fram till templet och trots att jag är dyngsur av svett får jag gilla läget, plocka fram en sjal och täcka axlarna. Redan nu är vi en bit ovan staden och vi har en magnifik utsikt. Många tempel här i staden är pråliga och jag kan väl tycka att har man sett ett par så har man sett alla. Men det här var annorlunda och mer av en vacker plats utsmyckad med byggnader och skulpturer i naturmaterial. Definitivt värt vandringen dit.

Innan vi fortsatte upptäckte jag att platsen inte enbart befolkades av munkar utan även av stora spindlar som satt i sina nät mellan grenarna i träden. De av er som känner mig vet att jag är otroligt och helt ologiskt rädd för spindlar och de här hade ungefär samma storlek och form som min handflata. Okej, jag överdriver kanske liiite, men faktiskt bara lite. De var stora. Det här hade jag i minne och hjärtat bultade lite extra av rädsla när vi fortsatte vandringen uppåt, vidare mot Doi Suthep. Men inte enbart av rädsla. Den här delen av vandringen är ansträngande konditionsmässigt. Det är som att gå i en väldigt brant vindlande trappa med alldeles för höga trappsteg och där man titt som tätt behöver ta till händerna och klättra för att komma uppåt. I dryga timmen. Lägg till värmen och det är inte någon underdrift att säga att jag var ordentligt slut när vi väl kom upp.

Området nedanför templet är som på så många andra ställen dit turister flockas fullt av försäljare av mat och souvenirer. Tacksamt satte vi oss i skuggan och drack en kall (massor av is) espresso och pustade lite innan vi tog oss an den drygt 300 steg långa trappen som leder upp templet Wat Phrathat Doi Suthep. Till skillnad mot Wat Phra Lat är det här turistigt, utsmyckat i mängder med guld, har fullt av plastblommor och annat kitsch och donationsboxar överallt. Trots det är det en plats som man måste besöka om man är är i Chiang Mai och för oss var behållningen bedriften av att ha hikat hela vägen upp och så utsikten förstås. Även om det märks att burning season har börjat, luftkvalitén blivit sämre och så även sikten, så var det en härlig plats att stå och titta ut över staden. Om vi gick ner också? Nej, ner för de branta serpentinvägarna längsmed bergsväggen tog vi en songthaew. Enought is enough liksom.

Vill du ta del av en del av vandringen och våra upplevelser? Titta gärna på filmen 🙂

 

 

Dela gärna vårt inlägg:

Föregående

Airbnb i Thailand; vad gäller egentligen?

Nästa

Ett besök på Elephant Jungle Sanctuary

1 kommentar

  1. Inger Ljungqvist

    Tack för att vi får följa era äventyr i både text och bild ?. Det är spännande att få ”vara med om er resa ” ?

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén